Ibland glommer jag nastan var kultur. Nu pratar jag ju inte bara om Sherlock Holmes, afternoon tea, marmite, crumpets, X Factor, noll poang i Eurovision Song Contest, fotbollshuliganer och mushy peas utan sant dar vi inte delar med oss av. Kulturskatten Cheryl Cole... Girls Aloud. De enda som nagonsin raknats, i alla fall pa riktigt, sedan vi gav varlden Spice Girls.

 

Det gar liksom inte riktigt att forklara detta fenomen for nagon utomstaende.

 

Cheryl, Kimberley, Nadine, Sarah and Nicola haller tillsammans med mandelmassa och ett stort glas vatten mig vaken den har tisdagskvallen. Det vantas ett nytt avsnitt av NCIS over i USA och jag har inget talamod sa ligger och vantar pa att klockan ska bli 01.00 har och 20.00 pa den amerikanska ostkusten.

 

Jag kommer att undra om det faktiskt var en sa bra ide i morgon bitti nar klockan ringer halv atta och det ar dags att ga upp och ga till jobbet men det kommer vara vart det. Det ar det alltid. Sen ar jag fortfarande forkyld, vilket inte gor saken battre, men kanske kan jag jobba en halvdag i morgon och ga hem efter lunch.

 

Dagens lunch blev pa Starbucks med Isabell. Det ar nastan ironiskt hur vi maste klamma in en snabblunch pa Starbucks under min lunchtimme for att hinna ses nar vi delar lagenhet! Men hon har varit uppe i norra England i ett par veckor medan jag var pa Irland och var bara hemma en snabbis (tva natter) nu innan hon flyger till Sverige for att overraska sin mamma som fyller ar. Sen reser hon direkt norr ut igen for en praktik efter det och jag flyger tillbaka till Irland med jobbet nasta vecka, for att sedan flyga till Sverige for en tre-veckors affarsresa efter det sa den har lunchen var allt vi hann med.

 

Ibland kanns det som att allting snurrar pa alldeles for fort, som att jag inte hinner med. Da ar det skont att dyka tillbaka ner i vad livet faktiskt ar har.

 

Och hur det alltid kommer vara hemma.