Lat mig finnas

Ibland faller man bort. Man faller, rasar slar sig hart. Allting ar gratt och luddigt, inget leende och inga skratt nar ogon, kanns i magen och loser upp knutarna. Alla rum vaxer mindre, alla horn ar skarpare och det ar tryggare att lasa dorren och stanga hela varlden ute. I manader sag jag mig sjalv som utifran. Jag sag mig sjalv andas genom varje dag, horde hjartat sla i mitt brost genom varje natt.

Ibland kommer saker ikapp. Ibland maste man stanna upp och lata allting rasa. Vissa ord ar svara att saga hogt och jag kommer aldrig vara en person som kan beratta, tala om och saga ifran. Aven nar jag vet hur jag faktiskt mar sa ar det ingenting jag delar med mig av. Istallet ser jag vaggarna komma, jag ser varlden krympa och jag intalar jag mig sjalv att om jag inte sager nagot till nagon sa kommer ingen att marka.

Men aven om tid inte pa egen hand kan losa och laga sa hjalper det och man far kanna allting. Man far kanna for mycket och en dag sa kliver man upp och ger sig inte forran man samlat nog mod for att ga rakt genom dimman. Det spelar ingen roll att man inte vet vad som finns pa andra sidan, eller vilka tankar man tvingas tanka nar man ar mitt i.

Det kommer alltid finnas dem som forsoker bestamma hur mycket just du ar vard om du later dem. Siffror, bokstaver, vanner och ovanner. Men om jag vill, sa kan jag vara precis den jag vill, jag kan vara lite till.


Kommentarer
Postat av: Helena

Vad synd att du inte hann se filmen. Den var riktigt skoj. Ännu roligare när man känner någon som är med:)



Jag gillar din sista mening så mycket: Men om jag vill, sa kan jag vara precis den jag vill, jag kan vara lite till.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback