Det brusar och trycker i oronen, under vatten och hela varlden ser helt annorlunda ut. Ingenting ar som det jag flytt fran. Det forutsagbara ar ju sa bra ibland. Man vet vad man ska forvanta sig och vad som kommer handa, och man kan forbereda sig redan i forvag, inte bygga upp nagot hopp eller fantisera ihop nagot slut som vore fint. Sagan skriver sig aldrig. Ibland ar manniskor sa forutsagbara att jag kommer pa mig sjalv med att blockera ut delar av vad de ar redan fran borjan. Sen slapper jag langsamt in vad jag redan visste och sa forsvinner de bland vagorna medan solen fargar hela varlden orange.

Jag blundar, trycker fingrarna over ogonen, tills allting bloder ivag och min varld ar bla istallet.

Jag tanker pa hur jag, valjer kanske, att lita pa manniskor i skikt. Hur jag ofta inte vet vem jag ska vanda mig till med vad for att jag inte tycker om att ge nagon alla mina hemligheter, allt det som gor mig till just mig. Da ar det nastan skont nar tiden rinner ut och inga val kravs. Allting suddas ut igen och det spelar ingen roll vad jag ger och inte ger. Syret tar slut och det finns inga fler ord.

Dag ett utan exams. E ska hamta en uppsats pa campus och vi ska in till stan for att kopa fodelsedagspresent och avskedspresent. Leaving drinks for J ikvall pa en lokal pub och middag med en van i morgon kvall efter en voluntarinsats under dagen da vi ska hjalpa till att stada upp en strand. Det ar svart att forsta att vi ar klara for det har aret nu, med uni. Det kommer ta manga dagar for det att sjunka in.