Självklart glömde jag något när jag klockan sju i tisdags morse lämnade lägenheten i London och tog tåget till Gatwick för att flyga till Arlanda. Hur jag lyckades är lite av en gåta för man kan ju tycka att netbooken och alla dess delar borde vara det första man packar när man lever så pass mycket av sitt liv på nätet som jag ända gör - med C i en annan ände av Europa. Men hur som helst gjorde jag det, igen. Jag glömde strömsladden till min netbook (som heter Boris för övrigt. Efter en DJ i Frankfurt...) precis som jag gjorde sommaren innan den förra! Som tur är får jag 12-13 timmar ur mitt netbookbatteri nar jag drar ner ljusstyrkan i skärmen lite så det har funkat, och Sandra har ju nyckel så hon postade sladden till mig redan på tisdagskvällen så den borde dyka upp snart. Vi har också, precis som i ganska många svenska hushåll, fler datorer än familjemedlemmar här hemma så nu får jag låna en annan laptop och kämpar på med den svenska tangentbordet som är annorlunda än mitt brittiska. Fingrarna har svårt att hitta till de nya tangenterna - å, ä, ö och det är lite problematiskt att hitta symbolerna utan att tjuvkika ibland, och då är jag van vid att dundra på utan att ens fundera på att titta efter var tangenterna faktiskt sitter. Det sitter ju i fingrarna liksom.

Jag har redan hunnit komma ikapp mig lite med vänner jag tappat längst vägen och gjort lite mindre utflykter med familjen. Det är skönt att vara lite upptagen, att ha lite att distrahera mig med, medan det samtidigt att skönt att ha undervåningen för mig själv på kvällen, titta pa tv, läsa en bok och säga godnatt till C i lugn och ro, precis som hemma.