Loud and clear above the noise

Stormen sliter stjärnorna från himlavalvet. De faller som regn från den mörka skyn och reflekteras som glitter i vattenpölarna. Marken vi står pa sprakar till och sträcker sig efter den svarta natthimlen. Jag undrar vad som skulle hända om jag bara satt här, med din hand i min, for alltid. Med stjärnor och månar i min famn och svävande över fingrar och tankar - skulle tiden sträcka sig tillbaka efter oss eller skulle vi få vår egen?

Jag undrar ibland om alla söker större, varmare, tryggare?

Betyder det att vi springer från någonting kallt och skrämmande? Är vi konstant jagade av tanken på att inte kunna nå ut? I've got nowhere left to run.

Jag anklagar så ofta mig själv för saker som absolut inte är mitt fel. Ibland blir det upp och ner. Som när man pratar om något med någon, och de säger en sak - och man inser en helt annan. Någon annans förvirring kan ge svar man inte visste man väntade på.

Nu äter jag kladdkaka till middag, jag har bokat klipptid till i morgon förmiddag och minns hur vi som vanligt dog tillsammans i natt. Blodigt och dramatiskt, för att till sist, i lila dimma och citrongult damm falla tillbaka i tomhet. Du stannade fast jag bad dig gå och gjorde det bara jag vet att du skulle göra för mig utan att blinka. När jag vaknar rusar hjärtat fort fort i mina öron och i tinningen och som ett spöke kanner jag dig mot min sida.

Dagen är här och vi börjar om igen.

Har varit på uppdrag idag, lite sneaky och lite fnittrigt. Vissa dagar är det så lätt.

Kanske glömmer jag ibland hur det alltid finns någon där som faktiskt känner hela mig, som känner till även det jag aldrig säger högt.

Jag kräver inte att någon annan ska hålla med, eller försöka förstå något som inte verkar logiskt för just dig, men vissa val är mina. Vissa saker kommer jag aldrig kunna förklara.