Idag skulle jag kunna skrika och gapa pa hela varlden. Jag skulle kunna skalla pa precis alla som gjort mig besviken pa sista tiden men istallet har jag bara tagit ut min ilska pa mig sjalv. Det har bubblat runt i kroppen anda sedan igar och nar inte varken promenad, solsken, dusch eller email fran C hjalpte ja da fick det bli tarar och en timmes somn istallet.

Alldeles for manga sma orosmoln klumpade ihop sig i magen och tillslut gick det inte att andas utan att grata. Det ar jobbigt att inte veta vad som hander i sommar, det ar jobbigt att leta hus till i host och det ar ett helvete att ha C sa fruktansvart langt borta som centrala europa anda kanns nar hon hade kunnat vara precis precis har istallet.

Jag forsoker att inte tanka pa det. Jag forsoker att halla emot men det gar inte alltid.

Besvikelse ar tungt att bara, det har jag lart mig det senaste aret, i manga former. Jag vet precis vilken smarta som ar varst och var i kroppen den attackerar. Jag trodde i manga ar att min pappa var den enda som kunde astadkomma just den dar kanslan av att ha blivit lurad, kanske av mig sjalv, kanske av nagon annan men visst var det val anda mitt eget fel i alla fall. Det var ju jag som hoppades, det var ju jag som dromde... och sen gor man det inte igen nar det hant tillrackligt manga ganger. Langsamt skalar man av alla lager av hopp och kvar blir en hard karna som ingen kan na.

Nar jag tanker pa det ibland sa kanner jag att jag inte maste vara sa javla snall hela tiden. Jag har ocksa ratt att saga ifran, jag har ocksa ratt att vara precis den jag ar och ingen annan. Men vad ar det for mening med det egentligen?

~

Claire har hallt och kramat och myst och fastan det kanns tungt och dimmigt bakom ogonen sa vet jag att jag kan overleva den har kvallen ocksa, vare sig hon stannar ute efter jobbet eller inte. Den har dagen kommer helt enkelt bara stoppas undan tillsammans med andra dagar som inte varit annat an solsken, vind, tarar och brustna hjartan. Alla dagar kan inte vara storslagna och trygga, det skulle val vara svarare att uppskatta dem da. Som nar C helt ovantat skickar ett sms bara for att saga att hon saknar mig, som det pirret i magen. Som dem dagarna.

Pa fredag skriver jag min nast sista exam (Land Law) och ska strax aterga till pluggandet, fastan solen skiner ute, det ar 23 grader varmt (vi hade 28 grader hela dagen och halva kvallen igar ommm) och jag hellre hade akt till Fulham till Harry och Sandra och parken. I morgon och pa lordag ska jag, Emma och Sunny kolla pa annu fler hus och lagenheter, Loran kommer kanske ner och halsar pa, jag ska plugga Public Law. Idag ar det den 25, och precis om en manad kanske jag har C i min famn om varlden vill det. Jag onskar och jag langtar.

~

Och sa har jag kommit fram till att jag far vara arg. Jag far vara ilsken over att mamma ar i ett helt annat land och basta vannen i ett tredje. Jag far vara arg for att det sitter ett regnmoln i brostet och krockar i aska med varmen och solskenet utanfor. Som att varlden bestamt sig for att inte visa nagon som helst hansyn till att mitt hjarta gatt i kras.