Jag ar nyvaken och hela huvudet ar fullt av tarar och langtan. Jag vet att hon kande sig sa skyldig ikvall nar hon akte ivag men det ar ju inte alls det jag vill. Da onskar jag att jag inte fanns. Att jag inte behovde henne har, att jag inte kande sahar alls. Da onskar jag att hon inte brydde sig om mig och min saknad.  Jag forsoker att halla emot och overtala mig sjalv att det gar bra, att jag inte behover grata, att jag inte behover henne, och sa ber hon om ursakt, sager forlat och att hon vet att jag egentligen behover att hon stannar - och da rasar allting och jag ljuger och sager att det spelar ingen roll. Det gar bra anda och jag vill inte att hon ska vara ledsen. Jag grater tills jag somnar med huvudvark och hjartat rusar, ivag, efter dig.

Abbey och hans kompisar gastar om ris och vem som ar bast pa att koka det, har utanfor dorren och vackte mig. Nu ater jag annanas och gar mentalt over Contract Law cases som har med consideration att gora, saknar Harry, saknar Claire fortfarande och ser klockan bladdra fram framtiden som i jamna hjartslag. Minut efter minut och det ar som att tiden tappar sin mening nar jag stirrar pa den sa intensivt. Siffrorna betyder ingenting. Verkligheten finns i alla fall inte, den ar nagon annanstans.

Dagen har fallit som baklanges, gjort mig yr och illamaende. Jag laste Contract Law i sangen i morse, duschade och hamtade post och paket i receptionen pa campus. Mina bocker jag kopte i tisdags natt hade kommit, tre dagar tidigt, bless you royal mail, samt tva av Claire's presenter (hon fyller ar nasta vecka) och mitt nya VISA kort som mamma skickat vidare fran Nordea. Jag och killarna som jobbade idag skrattade och argumenterade hej vilt om allt mojligt och det kandes bra att vara glad igen, att bli retad for att vara "a typical law student" och att bara kanna mig narvarande.

Jag akte till Putney for att mota upp med Sandra och vi landade pa Westfield klockan 4 for pizza och mer presentletande till C. Det tog oss en stund att hitta det vi skulle ha men vi gick darifran nojda och glada i alla fall. Nar jag var pa vag hem fran Putney igen sa slog langtan till. Oron att hon skulle bort och ivag och lamna mig sjalv med mitt huvud och mina tarar. Det foll en dimma over varlden och ogonlocken kandes sa tunga nar jag kom hem och krop ner i sangen.

Da onskar jag att jag inte fanns.