Sitter med en burk Felix smorgasgurka och ett paket leverpastej i knat och kanner mig allmant munter och sa dar skont trott i hela kroppen. Det ar roligt hur man kanner att man maste dela med sig av det mesta och basta ur sitt liv till tjejerna i Totally Swedish affaren pa Crawford Street - for att de ar blonda, har bla ogon och pratar svenska... som att vissa av livets bordor bara gar att dela med sig av pa modersmalet anda. Vi stoppar lakritskarameller i munnen och vips bubblar allting ut med en small, som Madicken hade sagt (nej har inget Madicken-tema pa bloggen men hon ar fortfarande en av mina idoler).

Tror att jag har pratat om Claire konstant, med alla som rakat korsa min vag, inklusive en och annan bus driver, de tva senaste dagarna. Forst var det Sam som fick sta ut med suck och ston och krokodiltarar (hon var glad anda for hon fick en All Saints scarf och en Mulberry purse av arbetskamraterna eftersom det var hennes sista dag). Sov hos henne och akte till posten och hamtade Katherine Jenkins-biljetterna tidigt i morse. Sen fick Laura och Sandra ocksa lyssna pa tjat om Claire. Det ar for att hon ar langt borta, och for att jag inte sett henne pa en vecka. Det ar som att min vanstra (hon hade valt att vara vanstra om hon blev tillfragad) arm ramlat av och tappats bort i varlden och jag desperat kanner att jag behover paminna min omgiving om hur sot och snall och oersattlig den ar for mig i fall nagon av dem skulle hitta den.

Inte sa manga sleepsies kvar nu. Bara 5. Det klarar ju jag! Och Emelie och Victoria kommer hit nasta vecka ocksa, allt och alla pa samma gang och det det kommer bli helt fruktansvart nar de aker igen.

Jag siktar pa tidigt kvall och tidig morgon i tvattstugan med stickning och min iPod. Ska forsoka fa tag pa Norway ocksa och se om hon vill komma och halsa pa mig i Kingston i morgon for jag orkar inte central London en dag till den har helgen, t.o.m med tristess upp i halsen kan jag inte tanka mig att brottas pa Oxford Street i morgon igen. I och med att de bygger om tunnelbanesystemet just nu (infor OS) sa far vi Londonbor trangas pa annu farre linjer och bussar medan de haller halften stangda (pa helgerna) och inte far man mer andrum for det precis. Ett fro av hat for turister gror i magen nar de star pa fel sida i rulltrapporna och forvirrat och vilset blockerar sparrarna i tunnelbanan.

Hat i magen vaxer ocksa for kallan av tarar och oro den har vintern, som nu ser ut att bli varen ocksa. Jag vet att just nu finns ingen losning runt hornet och jag vet att snart, snart rasar nagonting fullstandigt och nagon kommer bli krossad. Grunden spricker och det knakar i fogarna just nu. I ett panikartat tillstand brottas vi allihopa med tanken... vi kan inte gomma oss for varandra for alltid. Att konstant vakta vad jag sager, hur jag sager det, nar, var jag sager det ar fruktansvart och jag kan inte gora mer an vad jag gor for tillfallet.

Vi haller ihop, for vi hor ihop.