Landade i Vasteras tio i tva idag, har atit losgodis, kottbullar och potatis med brunsas och lingon och virtuellet vinkat av Claire som ska ut med en kompis ikvall. Mina broder anlande hem fran skola och gymnasium en efter en och blev sa glada, och overraskade, att jag blev lite rord. Jag ar glad att jag valde att resa hem over pask i alla fall. Jag har Land Law boken med mig, ska skriva uppsats i morgon och sedan forbereda infor inlamning av grupparbetesredovisningen i Contract Law och Legal Systems and Method och sen preppa infor mina exams. Snon glittrar utanfor under det rodgula skenet fran gatlyktorna och jag kanner mig lugn och inspirerad hemma i huset som aldrig varit mitt men med familjen som ar allt ett hem ska vara.

Vissa dagar glommer jag bort hur mycket de betyder for mig. Ibland vaknar jag mitt i natten och kanner tyngden av hela varlden over mitt brost i morkret. Jag kanner mig ensam, men mest skyldig over hur jag lamnat min mamma. Jag ser spillror av minnen och drommar bladdra och falla bakom mina ogonlock och grate, ihopkrupen och kall, over hur mina broder vaxer sa fort, och sa blir det bara hon kvar. Stark och modig pa alla de vis jag beundrar. Min alskade mamma som gav oss barn mojligheter och valmojligheter - drommar - hon aldrig fick utforska. Hon stottar och varmer sa som hon onskade nagon hade funnits dar for henne, och nu flyger vi runt halva varlden pa de vingar hon varsamt gett oss.

Det har hant mycket de senaste dygnen - som vanligt antar jag - men vi har tagit steg jag lange bara dromde om. Det var inte jag som var modig dock, aven om jag nickade och sa ja och, ja jag lovar, nar C fragade om jag var saker. Med flygresor och tid med familjen har jag knappt hunnit reflektera over det med C men det hinner vi i morgon, nar det ar tyst och lugnt har. Forandringar och konfrontationer ar alltid skrammande men jag ar tacksam for visdomsord och bestamda steg i ratt riktning aven dagar da jag sjalv inte orkar trampa pa genom leran och trasslet som ar var vanskapskrets just nu.

I huvudet och i hjartat trasslar jag in mig sjalv, tusen bil bort. Aven kvallar som dessa ar tunga ibland och jag onskar jag ville mindre. Jag onskar jag spelade spelet battre, och att jag inte blev lika sarad. Jag vill skrika och slita, tala om att det gor ont i hela kroppen. Anda vet jag att jag log igar, varm och glad i hela magen kanske inte ens for vad som ar men for vad som var, och da vet jag att jag kan halla ut.

---

Slit och slang, kasta och sparka. Tiden branner mot din bleka panna. Ogonfransarna, langa svarta som natten. Remember her face. Skynda, skynda det ar brattom nu och jag har vantat sa lange. and in the end they died.