Det är allting och ingenting alls på samma gång och jag vet inte vilket utav dem det är som stressar mig mest men kanske har jag bestämt mig för att det är allting som gäller ändå? För säkerhets skull. För det finns så mycket mer under ytan, det finns någonting därimellan och någon gång, under någon himmel med en varm hand i min har jag lovat mig själv att aldrig blunda för det. Det absoluta finns inte för vad skulle då mina egna handlingar och beslut spela för roll?

Med fötterna på jorden klättrar man inte över höga väggar och murar, man går igenom dem och tomma ord krossas lätt.

Vi är inte mer än människor. Jag vet var jag flyr... jag vägrar, tänker inte jaga en storm. De mörka tunga molnen i alla fall ikapp mig när det är dags och då tycks det alltid ha varit så långt sedan sist att de försvagade och jag har lärt mig så mycket nytt att jag med en vän i varje hand tar skydd under ett paraply.

Trygghet har inga gränser.

Det är ingenting man kan välja bort när det inte passar, eller plocka fram när det verkligen behövs.

Ändå så vacklar jag. Jag intalar mig själv att jag inte får känna mig så paranoid, så osäker. Jag har jobbat så hårt för att inte känna så; för att förstå att det inte alltid är som det varit... ändå faller jag stundvis tillbaka men jag vet varför och det är det som får mig att förstå att jag kommit långt ändå.

Jag klamrar mig fast vid logiken för den kan jag inte förändra, den är inte mitt fel. Jag vet att jag inte kan ge vad jag inte har... och att önska innerligt får mig att känna mig svag och hopplös. Modet ligger i acceptansen och rädslan i att det finns ord jag aldrig kommer att tala.

"Don't whisper it. Tell me and tell the world. Say it out loud." Det är inte så lätt. Hur kan det vara så enkelt? Tanken var aldrig att det skulle gå så lätt för mig. Jag önskar att du var konstant. Det vore lättare att tro på dig då.

När dagarna är längre än nätterna, det reflekteras rosa och lila i dina ögon och du rör dig så snabbt och flyktigt intill mig att du vibrerar, då vet jag att du alltid är här. När solens värme dröjer på din hud och natten aldrig tystnar...

Inte rikitgt än.

Not until the sky is bright

Vad har vi gett oss in på?

Nu när det gäller är det plötsligt svårt att tro på sig själv. Hoppet om att "det där lär jag mig" eller "det där har jag alltid klarat förut" sinar och jag vill gömma mig under det där paraplyet även i solsken. Att det snart är klart... snart är det över... det känns plötsligt irrelevant och ytterligare en anledning till att tvivla.