Det har hänt så mycket som jag inte sagt till någon... bara de sista dygnen. Först så dör Sandra. Bara så där... biloclycka och sen fyra timmar senare är hon död. Hennes mamma fick välja... hon skulle aldrig vakna. Det var en livstid i koma eller inget liv överhuvudtaget. Vet inte ens hur lång tid det var mellan att hon dog och vi fick reda på det...

Någons liv tog slut, och jag vet inte hur länge jag inte ens visste om det. Någon saknas i världen... någon som fanns där på fredagen finns plötsligt inte på lördagen. Hur hanterar man det?

Jag tror inte jag vet hur man hanterar någonting längre och särskilt inte honom. Han har varit så långt borta... det har funnits hav, stjärnor, en oändlighet av längtan och saknad mellan oss nu finns bara millimeter och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag har vetat att någonting varit konstigt. Jag känner när någonting är fel... han får vara hur långt borta han vill och han kan hålla tyst om det tills han tynar bort, men jag vet. Ni vet hur man kan känna fysisk smärta inombords och veta att det inte är ens egen?

Hon bröt ner honom tills han knappt kunde andas utan att känna skuld och sen lämnar hon honom. Hon... lämnar... honom! Jag skakar i hela kroppen när han säger det för jag förstår, jag vet redan innan han säger det att hela hans värld rasat igen. Vi är tillbaka där vi började... det är som om ingenting finns kvar under ytan. Det finns ett skal kvar... sex veckor utan att träffa någon, utan att äta, utan att kliva upp ur sängen...

Kunde jag så skulle jag ta hand om minnet åt honom. Jag skulle förvara det där han aldrig kommer åt det... där han slipper bli påmind men det vill han inte. Det var en viktig läxa att lära säger han och jag minns hennes ord, "han växer upp han med Malin... han är ung än". Han blir äldre men världen blir allt mer grym och jag förstår aldrig varför just han ska gå igenom detta gång på gång?

Jag tror jag aldrig tidigare förstått riktigt hur mycket han älskade... älskar henne. Jag har inte ens funderat på det, utan alltid bara sett hennes makt, hennes strypgrepp om hans hals.

Vi fick vad vi ville ha, och han vet det. Han säger det inte rakt ut men han tror att jag är glad över att det blivit såhär. Under andra omständigheter hade jag blivit det... jag hatar när han vänder min värld upp och ner för jag tror inte han är medveten om hur lång tid det tar för mig att vända den rätt igen.

Han åker inte tillbaka. Det blir en vecka till... kanske längre än så... Vad ska jag göra? Jag kommer gå sönder om vi ska fortsätta såhär. Jag trodde jag släppt taget om detta! Jag trodde jag kommit överrens med mig själv och honom om att detta skulle sluta vara så... så... vi! Han skrattar och säger "To be honest - that's what being a woman does for you!"

Really? Ja... han om någon har ju koll på det. Jag trodde jag hade koll på läget men nej! Jag trodde jag visste...

...om jag ändå bara gjorde det!

Den onda människan ska inte finnas i våra liv mer. Snälla.