Jag sitter vid köksbordet... tunga, röda droppar faller ner.. dripp dripp. Jag tänker att jag borde torka upp det... kasnke t.o.m se till att det slutar men hela kroppen känns tung och mörkret utanför fönstret påminner mig om klockan är långt efter midnatt.

Jag minns Susanne's ord... "Jag oroar mig för dig" hon ler mot mig... "Jag oroar mig för dig när jag inte vet vad du gör..." hon skrattar och säger att hon kommer vara lika oroad när jag är 40. Vad skulle jag göra om hon inte fanns? Vad skulle jag göra om de två inte fanns? Vem skulle oroa sig då? Vem skulle bry sig om hur jag mår?

Ibland är det läskigt att älska. Det är läskigt och riskfyllt. Varmt och tryggt. Osäkert och spännande. Farligt och krävande. I natt är det BLOD och TÅRAR.

Bloddropprna är lika många som innan. De tar inte slut. Precis som hennes tårar på hennes kind. De tar inte slut. Hon torkar bort dem med handen. Hennes glansiga ögon skvallrar om att det är fler på väg... glansen finns i mina ögon också när jag ser på henne. Jag ska inte spilla tårarna... hon behöver dem inte.

Mina händer är plötsligt röda och våta. På köksbordet brevid blodpölen som bildats ligger min telefon. Den vibrerar på bordet. Displayen lyser... i huvudet ligger en tjock dimma. "Jag oroar mig för dig" ekar i mitt huvud.

Med en vit handduk torkar jag blodet så gott det går. Jag lägger mig i den stora tomma sängen och somnar med bara hennes sista ord till mig i huvudet.

"My love"

~James. Hon oroar sig för mig och hon oroar sig för dig. Tillsammans saknar vi dig~